Varför vi triggas och hur vi hittar tillbaka till oss själva
I det här avsnittet delar jag med mig av något som har blivit väldigt tydligt för mig under min egen resa, hur mycket av det vi reagerar på i livet egentligen inte handlar om det som sker just nu, utan om något som redan finns inom oss.
Jag pratar om hur vi kan triggas av andra människor, deras beteenden eller olika situationer, och hur det ofta väcker starka känslor. Det kan vara ilska, sorg, besvikelse eller oro. Men i de allra flesta fall handlar det inte om den andra personen, utan om något som aktiveras inom oss själva.
Min egen upplevelse är att det ofta hänger ihop med sådant vi inte har bearbetat tidigare. Gamla erfarenheter, känslor eller situationer som ligger kvar, och som kommer upp till ytan när något påminner om det vi en gång varit med om.
Jag har också sett hur mycket av detta handlar om relationen till oss själva. Att de starkaste känslorna ibland inte handlar om vad någon annan gjort, utan om att vi själva inte har stått upp för oss. Att vi gått över våra egna gränser, anpassat oss eller inte lyssnat på det vi egentligen känt.
I avsnittet pratar jag om det inre barnet, den del av oss som bär våra tidiga upplevelser, känslor och behov. Som barn vill vi bli älskade, sedda och accepterade. När vi inte får det fullt ut, eller när vi anpassar oss för att få det, kan det skapa mönster som vi tar med oss vidare i livet.
Det kan visa sig som att vi tar för mycket ansvar för andra, att vi försöker få alla att må bra eller att vi sätter oss själva åt sidan. I vissa fall kan det också utvecklas till ett medberoende, där vi nästan tappar bort oss själva i relation till andra.
Jag lyfter också hur vanligt det är att känna skuld, otillräcklighet eller att inte vara “tillräcklig”. Som barn är det lätt att tro att det är något fel på oss, istället för att förstå att vi bara försöker hantera det vi befinner oss i.
En viktig insikt för mig har varit att många av de starka känslor vi upplever som vuxna faktiskt inte kommer från vårt vuxna jag. De kommer från vårt inre barn. Det är därför de ibland kan kännas så intensiva, nästan överväldigande, och svåra att förstå.
När jag själv började förstå det här förändrades mycket. Jag kunde börja se mina reaktioner på ett annat sätt. Istället för att försöka trycka bort känslorna eller ifrågasätta mig själv, kunde jag börja möta det som kom upp med mer förståelse.
I avsnittet pratar jag också om vikten av att börja stå upp för sig själv. Inte i första hand mot andra, utan för sig själv. Att sätta gränser, lyssna på sina behov och börja ge sig själv det man tidigare sökt utifrån.
Det handlar inte om att bli någon annan, utan om att komma närmare den man egentligen är. Att börja släppa gamla mönster, lager för lager, och skapa en större balans inom sig själv.
För mig har det blivit tydligt att den här processen inte handlar om att “fixa” sig själv, utan om att förstå sig själv. Och där någonstans börjar också läkningen.