I det här avsnittet vill jag dela mitt perspektiv på det som ofta kallas uppstigning och uppvaknande. För mig handlar det inte om något märkligt eller svårt att förstå, utan om en process där vi börjar komma närmare oss själva och leva mer i det som faktiskt är sant för oss.
Jag ser det som en form av personlig och inre utveckling, något vi egentligen gör hela livet. Skillnaden är att det ibland sker mer medvetet. Ofta börjar det i samband med något som skakar om oss, en kris, en förändring eller en situation som gör att vi inte längre kan fortsätta som tidigare.
I de stunderna börjar vi stanna upp. Vi börjar känna efter mer. Istället för att bara vara i det yttre, börjar vi rikta uppmärksamheten inåt. Det är där mycket av förändringen tar sin början.
Jag upplever också att intuitionen blir tydligare i den här processen. Den där känslan av att något stämmer eller inte stämmer. Att kunna känna in situationer, människor och information på ett annat sätt än tidigare. Det är som att en inre kompass börjar bli starkare.
Samtidigt kan det innebära att vi börjar se saker vi inte sett tidigare. Mönster i relationer, val vi gjort eller sådant vi har intalat oss själva. Ibland kan det vara smärtsamt att inse att något inte varit sant, eller inte varit bra för oss.
Jag brukar beskriva det som att lager efter lager börjar komma upp till ytan. Sådant vi burit med oss, från tidigare upplevelser, från relationer eller från hur vi blivit formade genom livet. När det kommer upp får vi också möjlighet att se det, förstå det och till slut släppa det.
Den här processen kan vara intensiv. Det kan kännas som att mycket förändras på en gång, och ibland kan det också skapa en känsla av att inte riktigt passa in längre. Att man ser på saker på ett annat sätt än tidigare, och kanske inte alltid delar samma perspektiv som sin omgivning.
Samtidigt händer något annat parallellt. Ju mer vi släpper det som inte är vi, desto närmare kommer vi oss själva. Självkänslan börjar förändras. Tilliten till sig själv växer. Och det blir tydligare vad som faktiskt känns rätt.
För mig handlar uppvaknande inte om att bli något nytt, utan om att skala bort det som inte är sant. Att hitta tillbaka till det som alltid funnits där, men som kanske varit dolt under alla lager.
Och i den processen börjar något annat ta plats, mer lugn, mer klarhet och en djupare känsla av att vara hemma i sig själv.